En av historiens tuffaste druvor är på frammarsch genom världen.
Garnacha härstammar från Aragonien i nordöstra Spanien. Det är en grym druva som tyvärr oftast hamnar lite i skymundan på grund av sina brister och känslighet. Samtidigt är den avgörande för många viners framgång.
Den är en av världens mest odlade druvor. Den har ofta blandats tillsammans med andra druvor som i Châteauneuf-du-Pape, där den kan medverka i uppåt 80% av vinerna. Den får också ingå i ett av Spaniens finaste och dyraste viner, nämligen ikonvinet Vega Sicilia. Den ingår i GSM-blandningar från bl.a. Australien. Det är så Garnacha oftast har fått ta plats; som en fotsoldat, underdog och medspelare. Alltså, en kugge i ett större hjul. Detta trots att det finns andra exempel på mer eller mindre lyckade försök att göra den helt ansvarig.
Druvan är lättodlad och tål hög värme, torka och starka vindar. En överlevare på flera sätt, men på grund av att den är så tålig har skördeuttaget ofta också varit för stort. När man nöjer sig med att ta ut ungefär 50 hl/ha, så har Garnacha en stor potential.
Tyvärr har den en tendens att oxidera snabbt, vilket betyder att den inte lämpar sig särskilt väl för lagring. Det är även en druva som behöver lång tid på sig för att mogna och den genererar mycket socker, vilket gör att det bildas mycket alkohol i vinet.
Det är också här som kanske problemet uppstår. Bara för att det går att misshandla något, så behöver man inte göra det.
Precis som Bobal – en annan åsidosatt – men mycket spännande spansk druva, har den inte riktigt fått chansen att visa vad den går för. På grund av sina brister, fel och osunda behandling av vinodlare under en längre tid, så har den istället förbisetts. Istället för att söka druvans optimala förutsättningar så har man endast utnyttjat det faktum att den klarar av mycket.
På senare år har det dykt upp riktigt bra viner i olika stilar från flera områden, oftast i Spanien. Odlad på högre höjd, i lite svalare klimat, lägre skördeuttag och med noggrannare vinifiering.
Garnacha har kommit ut från sin isolering för att nu visa var skåpet ska stå. Tuffingen har blivit mogen och därmed självständig. Och djärvt är det, men med finess. Och det är mycket gott. Det känns som druvan äntligen fått det erkännande som den borde fått för länge sedan. Men mycket är så i världen; vissa egenskaper är bra och andra anses dåliga, under många år.
Jag drar en parallell på världens synsätt av kvinnor. Bara för att de har tålt en dålig behandling i tusentals år så betyder inte det att det är rätt. Tiden förändras och allt byts ut. Och nu kanske det är Garnachas tur att få visa vad den går för. Stark och känslig på samma gång, och här för att stanna.